Vad fan gör jag här egentligen?! Just nu är klockan fem över halv tolv, och innan det här inlägget är slut lär den bli betydligt mer. Jag har teater imorgon, från 10 till 15, tjoho! Då är det ju kul om man har fått lite sömn, men nu har koffeinet från den där kaffekoppen (som jag nog egentligen inte borde ha druckit) satt in, och då finns det inte mycket att göra åt saken.

Så här sitter jag, okammat hår, glasögon, lite lätt utmetat smink och en ganska rejält utsmetad pipeline-stämpel på handen (inte överallt annars, som Jessica). Dessutom har jag fint rosa nagellack på naglarna (logiskt nog, vore ju otrevligt att ha det någon annanstans) tack vare Alice, det gör mig glad. Något mer som gör mig glad är musiken. Kulturfestival...typ måste vara ett av dom bästa arrangemangen jag sett på pipeline. Att drömma sig bort med Bellman, dansa till Funkazaurus Rex, skratta med Kreti och Pleti, och bli nästintill tårmild (på grund av både glädje och andra saker) av Loke, det är sådana ögonblick som gör mig lycklig. Som gör livet mer värt att leva.

Men (som alltid så finns det ett "men"), kan jag vara helt glad, lycklig och tillfreds efter denna afton? Tyvärr nej. Varför? På grund av min egen otillräcklighet, skulle jag kunna säga, men icke. Det handlar inte om otillräcklighet, det handlar snarare om en oförmåga att koppla bort dom där obehagliga "tänk om alla hatar mig"-scenariona och bara kasta mig ut i ett försök att flyga, utan att tänka på risken att det kan sluta i ett platt fall. Jag vill så gärna kunna koppla bort alla tankar på andras åsikter, och det går väl, till en viss del. Men till sist så kvarstår faktumet att det jag, i likhet med andra människor, strävar efter, är att bli omtyckt, genuint för den jag är. Och tanken att bli ogillad av någon som man helst vill ska gilla en jättemycket är något av det läskigaste som finns.

Så det är därför som jag går tillbaka till gamla dåliga mönster och beter mig som en jävla fegis. Av rädsla. För även fast jag kanske i teorin kan lura mig själv att jag inte bryr mig om vad andra tycker så är det svårare i praktiken. Jag vill ju bara bli omtyckt, älskad.

I stort sett skiter jag i huruvida majoriteten av alla människor tycker om eller hatar mig, och då känns det ganska fånigt att en enda människas åsikt betyder så jävla mycket. Men det är ju så det är. Jag är fånig. Livet är fånigt. Känslor är extra fånigt, vad fan ska dom finnas för? Kan vi inte bara skära ner vårt känsloliv till ren biologi, det skulle förenkla många saker.

Men det skulle tyvärr också ta bort mycket av det roliga med att leva. Med det onda kommer det goda, och man kan inte både ha kakan och äta den. Eller så kan man sitta och spruta ur sig visdomsord och floskler tills allt känns mycket bättre. Eller så inte. Man kan ju även se krasst på saken, det spelar ingen roll vad en enda människa tycker om en enda annan människa, för vi kommer alla att dö. Det är ingen uppmuntrande tanke, men ändå befriande, på något konstigt sätt. Vi kommer alla att dö, det är inget påstående, det är ett faktum. Så hur det än går för oss, huruvida vi uppfyller våra drömmar eller fuckar upp våra liv som fan, så  när det kommer till kritan så sluter det ändå likadant.

Just nu, i mitt lätt cyniska/roade/melankoliska humör, så gör den tanken, underligt nog, att jag känner mig lite gladare.