Omnia mutantur, nihil interit.
Betyder ungefär "Allt förändras, ingenting förgås"

Det är fint, eller hur? Ingenting är likadant för alltid, allt måste förändras, men ingenting går förlorat. Allt finns fortfarande kvar för alltid, om än i ny, förändrad form.

Vi kan välja att förändras, men vi kan inte välja bort förändring. Den sker, med eller utan vår tillåtelse. Och det är väl det som är det läskiga. Vi har inget egentligt val, ingen makt i den frågan. Vi väljer inte att födas, växa upp, eller dö. Det händer ändå. Förändring är inget man kan styra över. Livet är inget man kan styra över.
Det finns en väldigt fin dikt av Karin Boye som illustrerar detta:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Apropå ingenting så hittade jag en fin låt, nu ska jag bara klara av att göra en länk, det lär ju gå bra *host*
Fin låt nu ska vi se hur det gick då... Amazing! Jag har lärt mig hur man gör! :D