Nu är genrepet förbi, det som kommer härnäst är föreställning, the real shit. Och det är först nu det börjar kännas verkligt. Känslan är svår att ta på, men jag skulle beskriva det som nervositet, glädje, och ångest i en salig blandning. Nu får jag damp för att jag inte kommer på något vettigare att skriva, men min hjärna är helt tom. Det enda jag kan säga är att det kommer bli jävligt kul hela grejen, att äntligen spela föreställningen inför riktig publik och känna den där välbekanta kicken man får av det (Och nu kommer jag ihåg vad som hände efter premiären av Gud Som Haver, jag skuttade runt och var allmänt teater-trippig, Jennyfer frågar skrattandes "Hur är det?" och jag svarar hysteriskt "Asså, teater är som knark för mig!!!"), att se de andra gruppernas föreställningar, att bara vara där bland allt folk och ha trevligt.

Tjiörlek! (och extra mycket om just DU kommer)