Har alla utom jag en längtan att återgå till barndomen?
Jag lästa krönikan i Unga ST idag, och den handlade om just det, längtan till att gå tillbaka till en tid då saker var mindre komplicerade, då man hade tid att göra vad man ville. Barndomen.

Och jag förstår verkligen inte.
Vad var så bra med att vara liten? Man fick inte göra det man ville (antingen för att man var för liten, eller för att klockan var för mycket) och man hade minst lika mycket problem då som man har nu. Okej, om man jämför med nuet så var kanske problemen mindre, men just då var de minst lika viktiga. Skolarbetet var väl inte överdrivet belastande heller, men jag hade ändå betydligt mer prestationsångest när jag var liten än vad jag har nu.

Kan det ha något med saken att göra? Var jag helt enkelt ett konstigt och oroligt litet barn? Jo, det kan man nog säga. Visst, jag har väl haft mina happy moments som snorig liten skitunge också, jag vill inte påstå att jag haft en dålig barndom, tvärtom. Men jag är hellre här och nu, än där och då.

Min teori är att en del längtar tillbaka, för att de lever i illusionen att allt var mycket enklare som barn. Minnet brukar ha den förmågan, att ta udden av saker, att få oss att glömma det värsta och säga "det var nog allt bättre förr". Man glömmer bort, eller bagatelliserar de problem som man hade som barn. "Visst, han tog min spade, men hur illa kan det ha varit?" Kanske inte så illa nu, men ganska illa då. Innan man har stött på större konflikter så "övar" man sig på de små. Jag minns när jag praoade på mammas dagis, och två tjejer ville ha samma rosa mugg. Det dög minnsann inte med någon vit mugg, det skulle vara en rosa, och just den! Man riktigt såg illviljan välla upp ur deras ögon, och det hela hade antagligen slutat med tårar om vi inte hade hittar en till rosa mugg.

Visst, ibland känner man sig lite nostalgisk över barndomen, kommer ihåg när man lekte små gulliga lekar, och kunde fantisera ihop ett helt liv åt en liten docka. Men jag längtar aldrig tillbaka. Jag är som lyckligast här och nu, och känner inget behvo av en mindre komplicerad vardag. Livet blir bara så komplicerat som vi gör det, och man väljer alltid vad man stressar upp sig, eller är orolig, över. Så längtar du efter något enklare? Men var det då.