Är jag konstig om jag gillar spöregn? När det riktigt häller ner, så att man blir sjöblöt av att stå ute i tre sekunder. Det får gärna blixtra, åska och blåsa också, då blir det riktigt mysigt. Jag vet inte riktigt varför, men det är något speciellt med oväder. Man känner sig mer levande, mer närvarande.

Efter att ha läst det här så förstår ni att dagens väder har varit tillfredställande för mig. Fast bäst var det ändå förra sommaren, när jag och några andra från kvartersteatern var i Ungen, Balatonboglar tror jag att stället hette. Det hade varit helt otroligt varmt hela tiden vi var där, stekhett och solsken, men så en kväll blåste det in en kväll blåste det in en storm som från ingenstans. Den kom verkligen otroligt snabbt, dagen hade varit lika fin som alla andra och bara en halvtimme innan så var vädret jättebra. Vi hade spelat gatuteater i en annan stad och hann precis sätta oss i bussen innan ovädret började. Plötsligt lysta blixtar upp himlen, åskan mullrade dovt omkring oss, och träden fäktade vilt i vinden.

Jag kommer ihåg att jag var lite rädd, men mest av allt uppspelt, nästan på gränsen till att skratta hysteriskt åt hela situationen. Vi sprang upp för trapporna till det trygga ljuset i det youth hostel som var vårt hem under resan, kom in med blöta skor och kläder, gick upp för lite fler tarppor till rummet på tredje våningen (vars fönster stod öppet för att släppa in luft, vilket nu hade resulterat i att det släppt in ganska mycket vatten) och kröp ner i våra ganska obekväma sängar.
Nästa dag var det lika varmt igen.