Inom de senaste dygnen har jag kommit fram till två tre slutsatser:

1. Mitt undermedvetna är självcensurerande. Mina drömmar funkar så att man får se tillräckligt mycket för att fatta vad som händer, men ingen direkt action. Som amerikanska filmer med trettonårsgräns.

2. Jag bryr mig inte lika mycket om saker längre. En viss mängd nonchalans är hälsosamt för mig, det känns skönt att helt enkelt kunna säga "äh, det skiter väl jag i" och verkligen mena det. Nu talar jag väl i lite lagom förtäckta ordalag, men kort och gott har jag insett att det finns andra söta pojkar (varav de flesta visserligen är ännu mer out of reach, men det är en annan femma), och även fast jag inte är beredd på att ge upp (quitters never win, winners never quit) så kan jag säga att det känns betydligt bättre att faktiskt ha insett att det finns mycket fisk i havet och att fånga just en speciell flundra inte har så stor betydelse.

3. Att allt det här blev ytterst förvirrande. Men, ta det lugnt, det ordnar sig. Allt kommer att bli bra.