A warm place är så sjukt fin att jag nästan vill gråta.
Och nu blev det dom läskiga ljuden i början av Eraser.
Åh, trummorna! Jag älskar Eraser. Den är mysig, och texten är finast.

Need you
Dream you
Find you
Taste you
Fuck you
Use you
Scar you
Break you
Lose me
Hate me
Smash me
Erase me

Jag vill inte bli som mina föräldrar.
Jag läste Willes blogg, och han har ett litet kort stycke om normalisering, och det är så läskigt för det första jag tänker på är mina föräldrar. Okej, dom är väl inte några supersvenssons egentligen, utav "villa-volvo-vovve" så har vi faktiskt bara en av tre, det är snarare deras attityd det handlar om.

Varje gång dom ser någon med piercings eller tatueringar på TV så måste dom kommentera, "Fy så hemskt det ser ut med massa skrot i ansiktet" och "Dom fördärvar sin kropp med alla dom där fula tatueringarna". Det är ofelbart, det händer varje gång, som att dom är tvungen att ge mig någon slags moralisk uppfostran att "det är fel att smycka sin kropp med såna styggelser". Dom är så trångsynta. Eller egentligen kan man väl säga att dom är barn av sin tid, då de enda som faktiskt hade piercings var dräggiga punkare och alla som hade tatueringar var kåkfarare.

Och en annan läskig sak är att "växa upp" för vissa innebär att "normalisera" sig. Att helt enkelt acceptera allt och anpassa sig till samhället, för man orkar ju inte gå och ifrågasätta saker hela livet? Att nöja sig med hur allt är, ge upp, sätta sig ner och se på melodifestivalen som alla andra, för det är ju det man ska göra. Det är som alla andra gör.

Jag vill inte bli vuxen. Inte på det viset i alla fall. Jag vill fortsätta att vara evigt ifrågasättande, diskuterande, och utmana mig själv. Inte stagnera i något som jag "borde vara" men i själva verket inte vill. Inte tröttna på att leva när jag är 25.

Nån som vill åka till Landet Ingenstans med mig?