Och förhoppningarna krossades som...lampor
Det var väldigt synd att den i övrigt trevliga filmkvällen skulle ta ett otrevligt abrupt slut i en krossad lampa, men shit happens. Och som Göran påpekade, det är bara dumt att sätta något emotionellt värde i föremål eftersom de förr eller senare förgås. Det håller jag till 100% med om, själva lampan skiter jag i (som jag själv uttryckte det förut "den kan gå och ta sig nånstans", och Karin svarade "Det gör den säkert. Hårt, med en glasbit"), visst den hade väl någon sorts affektionsvärde för mamma och pappa men jag har aldrig gillat den särskilt mycket. Ful lampa.
Det jobbiga är snarare vad effekterna blir för mig personligen. De blir nog inga förödande förändringar, men vi lär antagligen inte få vara så många här i framtiden. Men mamma har lugnat ner sig nu, och hon är varken arg på mig eller någon av er som var där. Men det ska bli spännande att se hur pappa reagerar. Vi kan ju alltid hoppas att han ser det som en förevändning att köpa en ny, fin, lampa.
Vuxna har en förmåga att projicera sina minnen på saker. Det är därför de sparar en massa onödiga saker som vi barn gjorde när vi var små. Egentligen är det onödigt, då man inte kan ta med sig någonting materiellt från det här livet.
Jag får skuldkänslor även fast jag inte gjorde nånting. Jag hoppas det går bra där hemma. Synd att de skulle bli så där och att vi inte kommer kunna vara så många hos dig längre. Men jag tror inte att det spelade nån roll att vi var 9 pers, de kunde ha hänt när du vart ensam hemma och rest dig upp lite för hastigt och kanske snubblat på dig själv. Men men, shit happens de blir inte bättre för att man går och ältar det..
Hoppas det gick bra med Calles hand
Folks: Det är inte bara vuxna som har den förmågan. Den är en del av det mänskliga psyket, kanske som ett sätt att kanalisera emotionell energi, eller vad man ska säga, till döda objekt, för att slippa bära den. Vet inte. I alla fall gör vi alla så vare sig vi vill det eller inte. Vi blir fästa vid saker. Och visst, en del saker vill jag ha med mig från min barndom för att kunna säga, ja, den här leksaksbilen, den hittade jag ju i sandlådan, och minnas hur glad jag blev. Exempelvis. Och det är väl inte för att ta med sig nåt materiellt FRÅN det här livet, som för att man är fäst vid det och vill kunna se på det och minnas.
Yezz: Mjo, jag får också skuldkänslor. Det blir ju så. Man får nån slags kollektiv ångest när sånt där händer. Men mest tycker jag synd om Calle, för även om det inte var nåns fel så brukar man ju generellt sätt få skuldkänslor när sånt där händer. Särskilt jag.
Vi klappar på Linn litegrann. Och på Calle. Klapp klapp. Domsaga imorrn. :)
