Till en början skulle jag vilja beskriva den här dagen som något av en emotionell berg- och dalbana.

Det började tämligen odramatiskt (hittils rör sig karusellen endast på marken, jag den står rent av still), vi såg på Stormen med klassen, varefter vi intager vår lunch (hamburgare, som inte var så goda idag), går till ICA, sätter oss och solar, våldgästar JÖ och tvingar honom och Anders att komma imorgon (och det är bäst att de gör det för annars fuckar de upp vår bordsplacering, och då blir jag lite ledsen på öget). Vid ett har vi teatrare samling för att diskutera och analysera den tidigare sedda teatern (varvid det framgår att ingen av oss har den blekaste aning om vad som menas med "scenspråk", mycket till teatrare vi är...). Klockan två så ser vi Stormen, för andra gången. Man kan ju tycka att en nästan 1½ timme lång föreställning skulle vara dryg att se två gånger samma dag, men det var det faktiskt inte. Men det är ju så, det finns alltid nya detaljer att lägga märke till.

(Angående berg- och dalbanan har den hittils under dagen långsamt gått uppåt, så som mitt humör har stigit av dagens muntrationer)

Efter Stormen vandrar jag och Jessica hem till mig, jag hoppar in i duschen medans Jessica tillfredställer sina öron i mitt rum. Efter en kall dusch så känns allt bra. Vi tjattrar, äter, och sminkar oss. Min mor skjutsar ner oss till Pipeline. En konsersation i kön, det var trevligt, men sen gjorde det lite ont i hjärtat (berg- och dalbanan närmar sig den första sluttningen). Efter att Gås spelat, jag och Jessica tagit kort, och Nils slagit ett jack i huvudet (vi tog kort på det också) så drog vi oss bort mot Domsaga. Det gick långsamt eftersom vi var tvungna att vänta på alla segisar. Väl vid Domsaga så står vi mest och "hänger" utanför (för vi är såå coola!) i det varma vårvädret.

Sen går vi in (ungefär samtidigt som berg- och dalbanan börjar åka nedåt), men jag och Jessica går ut igen ett tag senare. Vi sätter oss på en parkbänk, dryftar vissa personliga spörsmål, gråter en skvätt (observanta människor skulle påpeka att det är här som den metaforiska berg- och dalbanan når dalen, så att säga), gungar, och går in igen.

Sen händer inget av större intresse (Berg- och dalbanan går långsamt uppåt), om än ganska roliga saker. Strax efter tio dock, spelar Second Hand Rumours. Och dom är verkligen tjiörlek. Det är så underbart när man bara smälter in i musiken, glömmer allt annat för en sekund och bara njuter av melodin. När de spelar Seven Years (en låt som för övrigt innehåller mitt födelsedatum, tjoho!) så når berg- och dalbanan sin höjdpunkt, och där stannar den. "Men hur kommer du då ner till marken? En berg- och dalbana kan inte sluta där den är som högst" säger den tråkige realisten. Visserligen stämmer det kanske på riktigt (i alla fall skulle det försvåra avstigandet) men när man talar i metaforer får man göra som man vill. So screw you guys, I'm goin' home.