Nyss hemkommen från stan efter att ha sett Norrdans föreställning Hurt / Sweet Pecado med skolan.

Det hände en liten "kul" sak på navet. Jag och Jessica sitter på en bänk, och det kommer fram en gubbe, kanske runt 50 år gammal, iklädd lila träningsovarallsbyxor och tydligt alkoholiserad. Han sätter sig bredvid oss (eller rättare sagt bredvid Jessica, och lutar sig lite närmare än vad som är behagligt) och frågar vad vi gör där. "Väntar på bussen" svarar vi. Han fortsätter prata om lite ditt och datt, mest om att livet är åt helvete och att han skulle ha gjort något annat med sitt liv. Lilla Pretto-Linn måste då tycka synd om människan och flika in något om att det aldrig är för sent och om viljan finns kan man ändra på saker, varvid han säger "Jaha, så då kan jag få ligga med dig?" och när jag svarar ett vänligt men bestämt "Nej" så säger han att han skojar, frågar om jag inte fattade det.

Han fortsätter prata på, frågar "Vad var det du sa du hette?". Jag har naturligtvis inte sagt vad jag heter än. Men jag svarar "Anna" (när främmande läskiga människor frågar om mitt namn så är min första instinkt att ljuga). Jessica säger "Nu ska vi till bussen" och vi reser oss och går bort mot 609:ans busshållplats. Han reser sig också och går till samma ställe. När vi kliver på bussen ser jag att även han står i kön, och börjar nu bli lite smått orolig. Vad ska vi göra om han kliver på? Tänk om han kliver av på min hållplats och följer efter? Eller Jessica? Jag kan ju inte lämna henne ensam på bussen om han kliver på.

När han stiger på bussen så säger chauffören åt honom att kliva av, med förevändningen att han inte betalat för sin resa när han åkte in till stan samma morgon.
Lättnad.

Om än obehagligt så tror jag att ett sådant möte kan tjäna som en bra påminnelse från verkligheten. Hur jävla bra jag egentligen har det. Och att jag aldrig, under någon omständighet, kommer att sjunka så lågt. Hur illa saker än blir så kommer det aldrig vara jag som sitter där på navet i lila träningsoverallsbyxor med spritstinkande andedräkt. Visst, det kan hända "vem som helst", och det skulle rent teoretiskt kunna hända mig. Men jag vet att jag är starkare än så. Oavsett vad som händer runt omkring mig så kommer jag aldrig låta något sådant hända med mig. Aldrig.