Fortsättning på föregående inlägg...

Det andra förbandet, Machinehead, var något bättre. Eller i alla fall mindre gay. Sångaren hade dessutom lärt sig ett nytt ord, "Skål!" (det viktigaste ordet i svenska språket!) som han använde så fort han fick tillfälle. Bandet verkade ha en förkärlek för att kasta ut sina halvfulla vattenflaskor i publiken, och sångaren kastade ut ett halvfullt ölglas (som vi senare fick reda på att Joche hade fått i huvudet).

Under Children of Bodom och Machinehead så hade jag, Karin och William stått på följande sätt: Karin vid kravallstaketet, jag med mina armar runt henne hållandes hårt i staketet, och Wille bakom som försökte blockera mosh-piten bäst han kunde, stackarn. Det gick ganska bra fram tills att vi tappade greppet om kravallstaketet. Efter det gick det utför, som man brukar säga. Men innan Slipknot körde igång så fick vi även ett par "nya vänner". Det hela började med att en man kom fram och påpekade roat att Karin hade samma hårfärg som tjejen bredvid ("Ni har två likadana här!") och sedan undrade varför Wille och jag inte hade rött hår vi också.

Ungefärlig återgivning av konversationen:

Mannen - Är ni kompisar? Men varför har inte du rött hår då?
Wille - Ja, det är lite svårt att färga dreads.
Mannen - Äh, det är bara att kladda lite! Durå, tillhör du också sällskapet? Varför har inte du rött hår?
Jag - Jag gillar min naturliga hårfärg.
Mannen - What, sorry, I don't understand svenska!

Vi fick höra många saker, som till exempel hur gammal jag borde vara (27, uppenbarligen), bensaxar (som alla tjejer får lära sig i skolan, jajamensan) och annat. Lite speshul, men ganska kul.

Sen var det Slipknot! Och det var bra! Jättebra! Sjukt häftigt både ljudmässigt och visuellt, och de var snälla och körde massa gamla låtar och bara några få från senaste skivan (som inte är dålig, men som däremot är sjukt mycket tråkigare än de tidigare). That, we likes.

Nog om konserten, det går ändå inte att fatta hur sjukt det var om man inte var där, så jag ska inte ödsla mer text på det. Efter konserten var vi minst sagt svettiga (for obvious reasons), blöta (dels av svett, dels av vattnet som man fick från vakterna), glada, men framförallt väldigt törstiga. Men Donken hade stängt, 7-11 är bara öppet mellan just de tiderna (och klockan var numera runt tolv), så det var bara att börja promenaden mot lägenheten. Men då, som en uppenbarelse, vi vi syn på den nattöppna kebaberian. Den fantan (smygreklam!!!) som jag köpte där var nog det näst godaste jag någonsin druckit. Jag älskar dig, o nattöppna kebabhak!

Nästa dag orkar jag inte redogöra för. Den involverade lite städande, ätande, väntande och massa promenerande. Sen åkte vi hem. Sen var vi hemma. Slut!