Herregud!
Nu slutade hon.
Jessica skrattar över Micke Nylén, vem det nu är. Jessica och Matilda tittar i skolkatalogen. Och det finns tydligen plats att skriva ut skiten. Öäöäöööäöö.... där är Bella. Var är Bella? Där är Bella. Jag känner igen henne. Varför skulle det vara Calle Tormyr?
Dom ser inte glada ut. Men dom är ju naturare, haha.
Äcklet som gick i scouterna med Matilda och Jocke ser lite äcklig ut. Och OP är försvunna!
Du måste köpa dig en tyrolerhatt
Bara därför att
Locka fram ett skratt
Du måste köpa dig en tyrolerhatt
För att få det lite glatt inatt
Mjau? Jag är irriterande och flummig. Och snart har ES1 lunchteater. Men det är patetiskt när man börjar om gymnasiet och då väljer barn och fritid.
Fast på ett bra sätt
... läst två och ett halvt kapitel i Frihet - När?
... räknat massa jobbiga andragradsfunktioner
... sett på Hancock
... sett klart på säsong två av Skins
... typ bölat ögonen ur mig och dött lite grann på grund av punkten ovan
Fortsättning
Det andra förbandet, Machinehead, var något bättre. Eller i alla fall mindre gay. Sångaren hade dessutom lärt sig ett nytt ord, "Skål!" (det viktigaste ordet i svenska språket!) som han använde så fort han fick tillfälle. Bandet verkade ha en förkärlek för att kasta ut sina halvfulla vattenflaskor i publiken, och sångaren kastade ut ett halvfullt ölglas (som vi senare fick reda på att Joche hade fått i huvudet).
Under Children of Bodom och Machinehead så hade jag, Karin och William stått på följande sätt: Karin vid kravallstaketet, jag med mina armar runt henne hållandes hårt i staketet, och Wille bakom som försökte blockera mosh-piten bäst han kunde, stackarn. Det gick ganska bra fram tills att vi tappade greppet om kravallstaketet. Efter det gick det utför, som man brukar säga. Men innan Slipknot körde igång så fick vi även ett par "nya vänner". Det hela började med att en man kom fram och påpekade roat att Karin hade samma hårfärg som tjejen bredvid ("Ni har två likadana här!") och sedan undrade varför Wille och jag inte hade rött hår vi också.
Ungefärlig återgivning av konversationen:
Mannen - Är ni kompisar? Men varför har inte du rött hår då?
Wille - Ja, det är lite svårt att färga dreads.
Mannen - Äh, det är bara att kladda lite! Durå, tillhör du också sällskapet? Varför har inte du rött hår?
Jag - Jag gillar min naturliga hårfärg.
Mannen - What, sorry, I don't understand svenska!
Vi fick höra många saker, som till exempel hur gammal jag borde vara (27, uppenbarligen), bensaxar (som alla tjejer får lära sig i skolan, jajamensan) och annat. Lite speshul, men ganska kul.
Sen var det Slipknot! Och det var bra! Jättebra! Sjukt häftigt både ljudmässigt och visuellt, och de var snälla och körde massa gamla låtar och bara några få från senaste skivan (som inte är dålig, men som däremot är sjukt mycket tråkigare än de tidigare). That, we likes.
Nog om konserten, det går ändå inte att fatta hur sjukt det var om man inte var där, så jag ska inte ödsla mer text på det. Efter konserten var vi minst sagt svettiga (for obvious reasons), blöta (dels av svett, dels av vattnet som man fick från vakterna), glada, men framförallt väldigt törstiga. Men Donken hade stängt, 7-11 är bara öppet mellan just de tiderna (och klockan var numera runt tolv), så det var bara att börja promenaden mot lägenheten. Men då, som en uppenbarelse, vi vi syn på den nattöppna kebaberian. Den fantan (smygreklam!!!) som jag köpte där var nog det näst godaste jag någonsin druckit. Jag älskar dig, o nattöppna kebabhak!
Nästa dag orkar jag inte redogöra för. Den involverade lite städande, ätande, väntande och massa promenerande. Sen åkte vi hem. Sen var vi hemma. Slut!
Estocolmo
Onsdag 10.11 Tåget avgår från stationen. Tack och lov så sitter vi på det. Jag läste en jävla massa (i Den Svarta Revolutionen, duktig Linn pluggar) och snackade lite shiet med Karin och William, som sig bör. Clara och Joche kom också och hälsade på en stund. Efter tre och en halv timme var vi framme i huvfudstaden. Vi velar ett tag mellan att gå och att ta tunnelbanan. Enligt Williams kusin var det ganska långt, men vi bestämde oss för att vara snåla och norrländska och gå bort tll Södertorn, där vi skulle inkvarteras. Det var inte lå långt, kanske två-tre km, men Stockholmare har en skev uppfattning om vad som är gångavstånd och inte. Eller så är det vi som har det.
Efter kanske en halvtimmes promenad eller lite mer var vi framme vid Södertorn, där vi fick nycklar och kort till lägenheten. Lägenheten låg i byggnaden precis bredvid Söderhallarna, så det var lite läskigt att tänka på hur mycket den platsen var värd. Vi pustade ut ett tag, och gav oss sedan iväg för att hitta Jennifer. Hur svårt kan det egentligen vara för två personer som befinner sig vid medborgarplatsen att hitta varandra. Mycket svårt, tydligen. Till slut, efter diverse hoppande och miljöbeskrivningar som ingen förstod något av, så träffades vi i alla fall. Vi begav oss tillbaka till lägenheten, chillade en stund, packade ur väskor och jackor inför konserten, och gav oss iväg. Käkade på Burger King innan, bara för att det var billigt och nära. Sen gick (vi fick återigen höra "Det är ganska långt, ni kanske ska ta tunnelbanan") vi bort mot Hovet. Det är skitlätt att hitta dit, bara att gå till Globen så ligger det alldeles bredvid.
Väl framme där så köade vi, träffade Karins kompis Alice, köade lite till, gick på toa på en resebyrå, och köade lite mera. Köandet var drygt men gav resultat i form av platser vid kravallstaketet, dock intedet första men i alla fall det andra. Väl inne på Hovet väntade vi ganska länge till, sen satte första förbandet, Children of Bodom, igång. De var tråkiga, plus att Alexi Laiho är väldigt gay på ett sätt som definitivt inte är okej!
Nu måste jag gå till skolan, men fortsättning följer senare...
She's lost control
Lyssna!
David Sandström Overdrive (ja, länken, klicka på den!) kommer att spela den tredje dagen pipelines 35-årsjubileum den 29 november (och Frida Selander är gitarrist i bandet!). Samma kväll spelar dessutom Paper och Neil Halstead. Kan bli riktigt kul tror jag :)
Men nu ska jag gå och bre mackor (så jag har något att käka på tåget, istället för dom dyra torra mackorna dom säljer i restaurangvagnen) So long suckers!
Seven
Well I wrote my number down
I never wrote it down before
Were gonna bring it over like something from a film
But I didn't have the bottle at all
I were looking and you kept staring
Your thoughts pairing up with mine
Cause your so pretty and I'm so shy
You proper did give me the eye though
I'm sure you did
Well I went outside
Couldn't say I tried and I felt regret
It's good to have a bash
I had to dash back in
Cause the ship hadn't sailed yet
But when I did I couldn't see your face
I could see your mates
But that won't do
I dashed around trying to find you
But you were nowhere to be seen
Oh no no
Well she moved in ways
That kept her there in our minds for days
Weeks and months it was
I was that amazed and there she stays
Surrounded by the what-ifs and the maybes
Oh he was young, in the frost
Idag har vi Scenisk Gestaltning B hela dagen, det känns bra. Allt kommer nog att ordna sig, det är inte så jättemycket att lära in egentligen. Hemprovet är snart färdigskrivet, ska bara redogöra för hur människosynen under upplysningen skiljde sig från den under medeltiden, vilket inte är överdrivet svårt. Sen på onsdag så bär det iväg till Stockholm!
Kiss me properly and pull me apart
Njae. Fast lite intressant är det ändå. Men nu ska jag till skogen!
Svammel, svammel, svammel
Kära Bullen, är det normalt att vara rädd för ljudet av skoklackar som slår mot marken?
För det är jag, upptäckte jag idag. Jag kommer ut från teaffären och går mot busshållplatsen, bakom mig går någon (jag vet ännu inte könet på denna någon) med väldigt, väldigt högludda skor. Och av någon anledning så blir jag nervös och orolig, ökar på stegen, sneglar bakom mig. Det är en kvinna som går där, som uppenbarligen verkar lite stressad ftersom hon går ganska fort, trots sina höga klackar. Jag lugnar då ner mig, det är ju en kvinna. Inget farligt, inga monster, ingen man. För alla vet ju att det bara är män som kan råna och våldta.
Egentligen är det en jävligt irrationell rädsla att bli rånad och våldtagen klockan fem kvällen i centrala stan. Att något så simpelt som snabba fotsteg bakom dig kan göra dig så rädd, bara att rädslan finns där säger ju något i sig själv om vårt samhälle. Och (för att citera Sverker Olofsson), ska det vara på det här viset?
Umpf
I crumble completely when you cry
Bra saker
♦ En (ganska bra) sak har hänt en vän till mig. Fast egntligen så är nog saken lika bra för mig som för vännen, eftersom jag har haft totaldamp över den tidigare avsaknaden av händelsen, och hade fått ännu mer damp om inget hade hänt nu heller.
♦ Jag fick MVG på samhällskunskapsprovet.
♦ Mina betyg överhuvudtaget är ganska sweet.
♦ Jag har haft en allmänt dampig dag på skolan (som bland annat involverade mig och Matilda som sitter och sjunger "Hon saknar kuk" om och om igen).
Dåliga saker
♦ Jag har matteprov (jag var nära att skriva Matyprov, haha!) på torsdag morgon, which means no sovmorgon.
♦ Matteprov innebär plugga, vilket är det jag gör nu. Eller ja, inte just precis nu, jag har tagit en paus ett tag. Man måste det ibland, annars blir man galen av alla distributionslagar och kvadreringsregler. Gaah.
♦ Att min mycket snabba och tillfälliga paus nu är över, och jag måste återgå till eländet. Adiós!
Ponny!
Jag, Bratten och Matilda hade en fin rendez-vouz på lunchen idag. Det slutade med att vi (i brist på lediga handikapptoaletter, var är den lila när man behöver den?) smet in i kopiatorsrummet och förhörde lilla miss Bratt, under hysteriska fnissattacker. Det fick mig att inse att jag fortfarande ligger kvar på en mental ålder på 14. Men tja, sånt är ju lite gay, men helt okej.
Clinging to not getting sentimental
Idag älskar jag Skvadern. Jag brukar tycka om skolan vanliga dagar också, men idag älskar jag verkligen den med hela mitt hjärta. Varför? För att det är måndag, och jag behöver inte vara där. Och hur kan det vara så? Jo, på den underbara skolan som kallas Skvadern, så finns det en fin företeelse som kallas återläsningsdagar. Idag är en sådan dag, och det går i korthet ut på att om jag har något ofärdigt skolarbete får jag tid att göra det idag. Har jag inte det så är jag fri att göra vad jag vill, eller med andra ord, vara hemma och softa.
Så det är väl ungefär vad jag har gjort idag. Steg upp vid tolv ungefär, käkade frukost, räknade lite matte, läste litegrann, kollade på TV (That 70's Show och The Doctors, haha), och nu sitter jag här vid datorn och funderar på om jag ska göra ett ryck och göra något. Överväger att kolla på film, en sådan där lång en som man aldrig har tid med annars. Inte fullt så lång som Sagan Om Ringen, men i två och en halvtimmes-klassen i alla fall. Har två lämpliga kandidater, antingen bondrullen Casino Royale som alla (förutom jag, uppenbarligen) har sett, eller sex/shoppingorgien Sex & The City. Hm. Eftersom jag inte sett TV-serien överväger jag hur värt det är att se filmen. Jaja, för ögonblicket får det väl bli datorn då.
And she won't be surprised
Som ni nu ser (vilket ni borde göra såvida ni inte är blinda, och då kan man ju verkligen ifrågasätta vad ni gör på den här sidan) så har det skett en del förändringar gällande bloggens utseende. Det har jag min vän Matilda att tacka för, hon är attackbäst!
Ett synnerligen hektiskt höstlov har inte gett plats för något bloggande, så en uppdatering är på sin plats.
I måndags kom det upp en härlig tjej från sydligare breddgrader (Varberg, närmare bestämt), vilket var mycket angenämt. Hon heter Mathilda. Vi hade några härliga dagar här, hon, jag, Johanna, och Sophia, men vi saknade allas vår EmoEmma. Härligheterna innefattade bland annat Birsta City, Detektivbyrån, filmkväll, Norra Berget, te och mycket mys, fram tills torsdagen då det var dags för avfärd.
Men inte blev detlugnt för det, klockan 10 på fredagmorgonen anlände en annan långväga (om än inte fullt så långt bort som Varberg) besökare, nämligen Micke, min och Brattens kompis från Ungkult. Inte så superplanerat, men väldigt kul. Han fick följa med på Halloweenparty (inte heroinparty) med gåsgänget, väldigt kul!
Lördagen tillbringades hos Bratten, med mat, mys och prat. Vi såg Shooting Dogs, en film som handlar om något så muntert som folkmordet i Rwanda. Den var bra, och gjorde mig väldigt arg på FN och världen. Söndagen tillbringade jag på släktkalas hos Jonathan, jag kan nästan hans släktingars namn nu. Sen åkte jag hem (så att ha fick lite egen tid med sitt nya Xbox 360), och nu sitter jag här. Hade tänkt jobba matte ikväll, men kom på att jag har hela dagen imorgon på mig att göra det. Dessutom tycker jag mig vara förtjänt av lite vila efter detta hektiska lov!
Dagens ledord: Effektiv
Var med mamma på Birsta City, och efter att ha besökt i alla skobutiker som finns så hittade vi äntligen ett par vinterskor åt mig (som, lustigt nog, ser ut nästan precis som dom jag hade förra vintern). Har även fixat present till a certain somebody. Vet inte om det är en bra present men det är bäst att du blir nöjd, haha.
Sen så kommer vi till dagens STORA arbete. Jag har nämligen städat mitt rum. Om man någonsin har besäkt mitt rum så vet man antagligen att det inte är någt som sker så väldigt ofta. Sist var nog... ja, längesen. Men när jag väl får tummen ur och städar, så gör jag det med besked. Allt ska dammtorkas och saker ska läggas på sin plats, golvet dammsug in i minsta hörn, till och med bakom sängen, även om det är läskigast där (kanske just därför). Till och med skivsamlingen står i alfabetisk ordning numera.
Med andra ord så känner jag mig effektiv. Och jag känner även att jag har ont i ryggen. Ergonomisk städning är inte min styrka.
