Inom de senaste dygnen har jag kommit fram till två tre slutsatser:

1. Mitt undermedvetna är självcensurerande. Mina drömmar funkar så att man får se tillräckligt mycket för att fatta vad som händer, men ingen direkt action. Som amerikanska filmer med trettonårsgräns.

2. Jag bryr mig inte lika mycket om saker längre. En viss mängd nonchalans är hälsosamt för mig, det känns skönt att helt enkelt kunna säga "äh, det skiter väl jag i" och verkligen mena det. Nu talar jag väl i lite lagom förtäckta ordalag, men kort och gott har jag insett att det finns andra söta pojkar (varav de flesta visserligen är ännu mer out of reach, men det är en annan femma), och även fast jag inte är beredd på att ge upp (quitters never win, winners never quit) så kan jag säga att det känns betydligt bättre att faktiskt ha insett att det finns mycket fisk i havet och att fånga just en speciell flundra inte har så stor betydelse.

3. Att allt det här blev ytterst förvirrande. Men, ta det lugnt, det ordnar sig. Allt kommer att bli bra.

Det finns så sjukt många människor som klagar på sig själv, och då främst sitt utseende, helt i onödan. Inget förbättras av att man klankar ner på sig själv, så varför göra det? Varför inte istället bidra med lite positiv energi till världen, och till sig själv, genom att försöka tänka på allt som är bra också. För mycket här i livet handlar om attityd, och om du vågar se dig själv för den vackra människan du är så lyser det igenom till folket i din omgivning. Så nu blir det lite träning för vår självkänsla här...

Så skriv i kommentarerna, eller en papperslapp om man så vill, och skriv ner följande saker:

1. Skriv ner tre saker du är bra på.
2. Skriv ner tre saker du gillar med ditt eget utseende.
3. Skriv ner tre saker du gillar med din egen personlighet.
4. Skriv ner tre saker som du gjort idag och känt dig glad över.

Och att försöka beskriva dåliga tankar som posivita, som t.ex. "Jag är bra på att vara ful" godkännes icke. Så icke heller bortförklaringen att "det känns som om man skryter". Det här handlar inte om att skryta för någon annan, det handlar om att skryta för sig själv, att våga säga "det här är jag faktiskt bra på". Det behöver inte vara värsta grejen, bara det är något positivt.

Jag kan börja, som ett fint exempel:

1. Jag är bra på språk, på att komma ihåg när folk fyller år, och på att lyssna.
2. Jag gillar min längd, mina fötter, och min ögonfärg.
3. Jag gillar att jag faktiskt kan ha en helt normal konversation utan att tänka på huruvida en människa är snygg eller inte, att jag inte tänker så mycket på vad folk tycker om mig, och att jag har förmågan att se saker ur andra perspektiv än mitt eget.
4. Jag lämnade in min rapport till Lena, jag har räknat matte, och jag har pratat med människa på ett normalt och sansat sätt.

Linn säger:
varför kan inte allt bara vara jättelätt?

Folks säger:

Hm? : /

Folks säger:

För att då skulle allt bli tråkigt till sist

Linn säger:

ja >.<

Linn säger:

du har rätt

Shout Out Louds - Blue headlights

Sarah wrote epistles on the subject of despair
on the only night last year when there was no love in the air.
Listen friend she wrote, and I heard her pen cry before it broke.
Who are we and why, oh why can't we behave?
We are good people, aren't we? Do you know?

Jon-jon had surprising eyes and narrow black suede shows,
a war to fight in Paris and a sister with the blues.
Pusique ton papa est en voyage you've heard your mother making
love is not what we are Jon-jon, you and I
are rats at cupids table but we're fine.

In the darkest corner of a downstairs gathering
ladybirds and pirate cowboys, made up, conversing.
Islands sinking from musicians, bedtime stories, York Magicians,
but you don't have to worry darling, frozen hearts leave
seetrough scarring, and no one else will know unless you tell.

Drink to ghosts of past years' catastrophic love affairs,
to robes of red and silver tales worn thin from too much care.
Comfort doesn't always come in glasses, but perhaps tonight
I won't be the only one with blue headlights.

Come on ladies, take your love to town.
Pick it up boys, take your love to town.
Everybody, take your love to town.

Jag har lovat Clara att jag ska hälsa London från henne. And I intend to keep my promise. Högt och ljudligt, mitt på Trafalgar Square xD Och sen har jag joinat Jessica i klubben för dom som har fått sina bröst förolämpade av August, visserligen indirekt (i samband med trettonåriga Lidingö-bor, vilket inte direkt är den folkgrupp jag identifierar mig mest med) och på ett sätt som jag inte tog åt mig det minsta av, men ändå ;P

Närhetsbehov. Sånt leder till att man kramar på i princip allt som rör sig, och får Matildas kompisar att tro att jag gillar Björn (eftersom han tillhör kategorin saker som rör på sig = saker att krama). LULZ, we say xD

Bells around St. Petersburg
When I saw you
I hope I get what you deserve
And this is where I find
Smoke surrounds your perfect face
And I'm falling
Pushing a broom out into space
And this is where I find a way

Kände mig lite deppig förut men musiken ger mig destination happiness. Det är kul på vilket sätt musiken man lyssnar på kan förstärka, alternativt förändra, vad man känner. Och hur det förändras vid olika tillfällen. Vi kan ju ta låten Stadium Arcadium, bara som ett exempel. Just nu gör den mig lugn och glad, medans samma låt vid andra tillfällen har fått mig att känna mig ledsen och nere.

Jag antar att det har ganska mycket med hur hög eller låg man känner sig från början att göra. Red Hot Chili peppers funkar till det mesta, men viss musik funkar helt enkelt inte till vissa känslor. Är jag ledsen redan från början så kan jag inte lyssna på ledsen musik, åttiotalsballader, eller alltför glad musik. Då blir allt bara ännu värre.

It's understood you wrap
Your voodoo right around my neck
You've got some glitter on your
Kitty at the discotheque
I put my lovin' in your oven
Not a head to check
The last I heard from you
You were screaming "resurrect"

När man är glad däremot, då pallar man det mesta. Till och med dålig skitmusik som man inte skulle peta på med pinne annars verkar plötsligt helt okej. Visst, kanske inte vilken musik som helst (personligen drar jag gränsen vid Da Buzz, om det nu är nån som kommer ihåg vilka dom är? I hates it.) men bra mycket mer än i surt tillstånd.

Because I'm happy to be sad
I want it all I want it bad

Känslor. Underbar eller förjävliga? Ja, det varierar ju. Men jag känner hellre något dåligt än att inte känna alls. Trots allt så behövs de negativa känslorna också, värsta klyschan jag vet, men utan dom skulle vi inte kunna känna allt det positiva. Det behövs både yin och yang för att bilda en helhet. Men får man välja så är man ju hellre glad.

Every night I go looking for you
Everyone in the world adores you
A little pocket of something kind
To find your reason
coming up on it everyday for
Look at me and it's what I stay for
A little locket of fantasy
That we believe in

Apropå känslor, så har vi ju naturligtvis kärlek. Vacker och ful. Underbar och fruktansvärd. Men den finns där, och det är en av människans starkaste drivkrafter, på gott och ont. Utan den vore vi ingenting. Och nej, jag snackar inte nödvändigtvis om kärleken som den ser ut i en parrelation, utan mer om kärleken i sig själv, känslan att tycka om en annan människa så väldigt mycket att det gör ont ibland. Jag ser egentligen ingen skillnad mellan kärleken man har till sina vänner, sin familj, och sin partner. Visst, man uttrycker kärleken på olika sätt men i grund och botten handlar det om samma känsla. All kärlek är vacker. (Utom det mellan man och ko, som Karin skulle ha påpekat. Men nu snackar vi i första hand om människor.) 

My heart is hurting when I share
Someone open up, let it show

Människor. Det är det absolut bästa och sämsta som finns. Man vet aldrig säkert, man kan aldrig räkna med någonting. Du kan förvänta dig en kyss och mötas av en knuten näve. Men man måste våga, våga lita på någon. Ingen tillit = ingen kärlek. Ingen kärlek = Ingenting alls. Om du inte vågar lita på någon, så har du ingenting. Bara tomhet.

...och nu hade jag nyss skrivit ett inlägg om hur irriterad jag är på bilddagboken och deras nya design som gör sidan ännu mer bajsig och dryg än vad den brukar vara. Men när jag skulle publicera så tar webblogg och loggar ut mig istället >.< Seriöst? Så nu hatar jag dom också.

Fula och buggiga sidor äro förbannade och ska brinna i helvetet i all evighet.
Tacka vet jag Helgon. Den kan man lita på.

Jag ska till England om tio dagar.
I en i övrigt stillastående hjärna så slogs jag just av den insikten. Och eftersom all tankeverksamhet är inställd på grund av tekniskt fel så höll jag på att skriva "inskiten" xD

Anyways så är det rool. Jag gillar Egnald (vad är fel på mig?) England. Det är som, mysigt. Plus att det är en hel nation som har förstått storheten i tedrickande, och det förtjänar en eloge. Te överhuvudtaget förtjänar en eloge. Jag älskar te ^^

Apropå te, så kom jag ihåg en ganska rolig sak som hände när jag var i Ungern. Jag och en ungersk tjej satt och snackade om vad vi hade gjort tidigare i somras, och jag berättade att jag hade varit i England i tre veckor, varvid hon frågade: "Oh, did you try tea with milk in it?". Jag svarade att ja, det hade jag gjort. Hon frågade (med en lätt misstrogen min): "Did you like it?" och jag sa att jag var van vid det för det var så jag drack det i Sverige också. Och sen svarade väl hon nåt i stil med "oh really?" och en ännu mer misstrogen min. Kommer inte ihåg precis. Men kul var det i alla fall ^^

Mamma kollar på reprisen av Melodifestivalen inne i vardagsrummet, men med tanke på volymen så kunde hon lika gärna ha suttit här inne. Hon såg ju hela skiten igår, så varför kollar hon ens på reprisen? Antagligen för att hon tycker att alla låtar är så bra att hon vill höra dom igen. Seriously, min mammas musiksmak är under all kritik. Hon lyssnar på Rix FM, frivilligt. Och gillar det. Sjunger med, och klappar (i otakt). I hatez it. Men hon har sina ljusa sidor hon med, oftast brukar hon låta mig byta radiokanal när vi sitter i bilen, och hon kan lyssna på bra musik också, bara man leder in henne på rätt väg. Och hon är inte lika inskränkt som pappa när det gäller musik (ironiskt nog, eftersom det alltid är hon som är mer inskänkt när det gäller andra saker) och kan faktiskt stå ut med att jag spelar NIN utan att kommentera om att "musiken du lyssnar på är då riktigt oljud".

Mm, fint oljud...

Jag är glad och stolt över mig själv (och inte på det allmänt glada och stolta sättet som jag brukar vara, utan den här gången har jag en anledning). Självutveckling FTW! Ni som vet vad jag pratar om fattar.

Jag sitter här och läser igenom en massa texter som jag skrev för nästan exakt ett år sen. Man skulle nog kunna påstå att historien upprepar sig, men den här gången är den förändrad. Och jag måste erkänna att jag gillar den nya versionen betydligt bättre. Det är kul att tänka på hur jag var för ungefär ett år sen. Eller rättare sagt, det är inte kul, det är egentligen smått deprimerande, fast det roliga i det är att se hur mycket jag har förändrats. Utvecklats. Till det bättre, tack och lov.

När jag läser igenom dom där texterna så kommer jag ihåg hur det var, och det var inte roligt. Det var inte direkt så att jag satt och skrev deprimerad poesi eller nåt, tvärtom, det är väldigt mycket självuppmuntrande saker (och nej, jag tänker inte publicera något av det jag skrev här, det är för mina ögon allena). Men jag kommer ihåg hur det kändes, hur jag mådde, och det var inte roligt. Det var snarare patetiskt.

I tid har det bara gått ett år, men i känslor har betydligt mer passerat.
Det gör mig till en klad hest.